I det här blogginlägget kommer jag att undersöka för- och nackdelarna kring barns genetiska design, utforska olika perspektiv på frågan och diskutera dess konsekvenser, med fokus på mina egna åsikter.
Perspektiv på genetisk design
Föräldrar har alltid strävat efter att göra sina barn mer exceptionella. Inte bara blomstrar handledningscenter för akademiska ämnen som matematik, naturvetenskap och engelska, utan ett ökande antal föräldrar skriver också in sina barn i konst- och sportprogram – som sport, konst och musik – från ung ålder. På senare tid, med den ökade användningen av sociala medier, stylar fler föräldrar noggrant sina små barns hår och kläder och delar bilder på dem. Vid sidan av dessa olika insatser försöker man sig också på en något annorlunda metod. Mer specifikt innebär detta att genetiskt modifiera barn för att ge dem exceptionella förmågor från födseln. Kort sagt, en rörelse för att "designa" barn håller på att framträda.
Låt oss undersöka Michael Sandels bok om detta ämne. Sandel menar att genetisk modifiering av barn inte skiljer sig signifikant från "eugenik" – en praxis som implementerades tidigare men avskaffades på grund av olika problem – och att genteknik därför inte bör tillåtas. Eugenik hänvisar till politik som genomförs i syfte att förbättra den mänskliga artens genpool, där man till och med har tillgripit omänskliga metoder som tvångssterilisering. Vidare jämför Sandel genetisk förbättring med att förbättra ett barns förmågor genom utbildning och träning och förklarar att medan förespråkare för förbättring ser liten skillnad mellan de två metoderna, ser kritiker dem som helt separata frågor. Med tanke på den alltför högpressade verkligheten inom utbildning idag kan de två metoderna verka något lika. Han menar dock att förekomsten av sådana likheter inte rättfärdigar genetisk förbättring; snarare bör vi kritisera de överdrivna utbildningsmetoderna i sig. Även om det är sant att dessa problem finns, anser jag att Sandel kritiserade genetisk design genom att enbart fokusera på exempel på alltför extrema föräldrar, utan att tillräckligt beakta de potentiella fördelarna med att designa sina barn. Jag har en något annorlunda ståndpunkt än Sandels. Jag tror att om vi kunde manipulera ett barns gener, skulle fördelarna överväga nackdelarna.
Fördelarna med genetisk design
För det första finns det den positiva aspekten av att kunna behandla människor med genetiska sjukdomar eller medfödda störningar på genetisk nivå, och därigenom minska deras livsöden. Dessutom finns det fördelen att kunna hjälpa människor i förväg som kan möta betydande svårigheter senare i livet. Sandel erkänner också att gränsen mellan terapi och förbättring är suddig, samtidigt som han menar att terapi kan uppmuntras. Det är dock fortfarande oklart exakt hur vi skulle dra den suddiga gränsen, eller om tekniken, när den väl är avancerad, verkligen kan användas enbart för terapeutiska ändamål. I sin bok menar Sandel att även om gränsen mellan terapi och förbättring är suddig, måste de två skiljas åt; ändå ger han inget tydligt svar på hur man ska fastställa det kriteriet. Jag tror att det är praktiskt taget omöjligt att tydligt skilja mellan de två. I verkligheten finns det många människor som möter betydande svårigheter i livet även om deras tillstånd inte medicinskt klassificeras som "sjukdomar". Det är inte önskvärt att blunda för möjligheten att hjälpa dem.
En annan fördel är att det kan öppna upp nya möjligheter för barn som är frustrerade eftersom de inte kan uppnå sina drömmar på grund av skillnader i medfödd talang. Tidigare var tron att framgång kunde uppnås genom enbart ansträngning utbredd; dock har olika studier konsekvent rapporterat att medfödd talang också spelar en betydande roll för prestation. Med andra ord, även om ansträngning är oerhört viktig, är en individs medfödda egenskaper också en faktor som inte lätt kan ignoreras. Genom genteknik kan vi, när ett barn upptäcker vad det vill göra, ge dem en bättre grund för att följa sina drömmar.
Det finns också kritik mot att om genteknik används för att förbättra ett barns medfödda talanger på detta sätt, kommer konkurrensen att bli ännu hårdare. Jag tror dock att den grundläggande orsaken till onödig konkurrens inte är att alla är exceptionella, utan snarare att exceptionella individer är alltför koncentrerade till specifika områden. Idag, snarare än att reflektera över vad de verkligen vill göra eller inom vilket område de vill bli erkända, väljer många människor sina karriärvägar genom att prioritera externa faktorer som social status eller ekonomiska belöningar.
Som ett resultat är talang inte jämnt fördelad över olika områden, och människor tenderar att flockas till endast ett fåtal specifika områden. Detta fenomen kommer inte att vara lätt att lösa om inte det sociala klimatet som i alltför hög grad gynnar vissa områden förändras. Tvärtom tror jag att detta fenomen skulle kunna mildras om människor som tidigare inte kunde ge sig in i andra områden på grund av begränsningar i sina medfödda talanger kunde komma in i nya områden.
För några år sedan, när KAISTs höga självmordsfrekvens togs upp som en social fråga, uppstod kontroverser om huruvida studenter vid prestigefyllda universitet – där framstående studenter samlas – faktiskt lever lyckliga liv. Det finns också oro för att "designa" barn skulle kunna utvidga denna fråga bortom bara ett fåtal elituniversitet till samhället som helhet. Följaktligen menar kritiker att den tidigare nämnda fördelen med att "ge vingar åt ett barns drömmar" faktiskt kan krossa just dessa drömmar. Den höga självmordsfrekvensen var dock inte unik för KAIST utan ett problem som är gemensamt för flera prestigefyllda universitet, och ansträngningar pågår för att gradvis förbättra situationen genom åtgärder som att öka studenternas medvetenhet och utöka stödet för psykisk hälsa. I slutändan tror jag att även i en miljö där alla är exceptionellt begåvade kan individer leva lyckliga liv så länge de stöds av sina personliga värderingar och sociala stödsystem.
Hur bör genteknik användas?
Vetenskap och teknologi är i sig alltid värdeneutrala. Frågan ligger i hur människor använder den teknologin. Sandels bok kritiserar främst alltför högpressade föräldrastilar, såsom fall där föräldrar medvetet söker en diagnos av en inlärningssvårighet eller administrerar mediciner för icke-medicinska ändamål – även när deras barn inte har ADHD – för att förbättra koncentrationen. Jag tror att dessa exempel är snedvridna mot alltför extrema fall. De flesta föräldrar kan relatera till önskan att deras barn ska ha lite bättre talanger och leva lite mer bekväma liv. Självklart erkänner jag att det finns ett problem med föräldrar som överdrivet kontrollerar sina barn i processen. Jag tror dock inte att vi ovillkorligen ska se själva teknologin – som kan användas för andra goda syften – i en negativ dager bara för att det finns en möjlighet att vissa människor med missriktade idéer kan använda genteknik på ett negativt sätt. Även om man tittar på det nuvarande utbildningsläget betyder det faktum att vissa föräldrar insisterar på högpressade utbildningsmetoder inte att sådana metoder är socialt accepterade som korrekta. Tvärtom införs olika system och regleringar för att kontinuerligt ta itu med och lösa dessa problem. Även genteknisk design kan utgå från grundläggande principer och sociala normer och utvecklas i en riktning som löser problem och leder till förbättringar. Förekomsten av extrema fall är inte så mycket ett problem med själva tekniken som det är ett problem som är praktiskt taget omöjligt att undvika i det mänskliga samhället, och alla samhällsmedlemmar måste arbeta tillsammans för att hitta lösningar.
Det finns säkerligen en möjlighet att den genetiska designen av barn kan leda till negativa resultat när den utförs av vissa övernitiska föräldrar. Jag förväntar mig dock att den positiva effekten – att hjälpa barn att förverkliga sina drömmar – kommer att uppväga eventuella negativa konsekvenser. I ett samhälle där många människor lever tillsammans är det omöjligt att helt undvika konkurrens. Det som spelar roll är valet – som görs av både individer och samhället – om vi kommer att omfamna den konkurrensen på ett hälsosamt sätt och använda genetisk förbättring på lämpligt sätt, eller om vi kommer att bli alltför besatta av konkurrens och använda den på ett negativt sätt. Utbildning används också ibland som ett sätt att tillfredsställa onödiga ambitioner, men å andra sidan spelar den en positiv roll för att förbättra elevernas förmågor. Föräldrars praxis att genetiskt modifiera sina barn skiljer sig inte mycket från detta. Även om lämplig reglering kan vara nödvändig i vissa negativa fall, anser jag att vi måste utvärdera de positiva möjligheterna tillsammans med tekniken snarare än att enbart se den i ett negativt ljus.
